Comfortgrönt

Fyra minuters läsning

Vissa färger väljs. Andra bara uppstår, och blir sedan omöjliga att överge.

1971 hamnade ett restlager maskinfärg i Hasse Nyströms händer — en giftgrön nyans som inte var beställd, inte efterfrågad, inte del av någon större plan. Den hade ingen naturlig plats i en katalog och inget uppenbart syfte. Den fanns bara där, i sin burk, och väntade på ett beslut.

Beslutet kom snabbt. Han döpte färgen till Comfortgrönt och lät måla tävlingsbilarna i den, utan tvekan och utan att fråga om lov. Det var inte en färg vald för att imponera. Den valdes för att den redan var där, och för att göra den till sin egen krävde ingenting mer än att bestämma sig.

Det ligger något i det beslutet som är svårare att efterlikna än det låter. De flesta väntar på rätt tillfälle, rätt nyans, rätt godkännande. Comfortgrönt kom aldrig med några sådana garantier. Den blev en signatur ändå — inte för att den var perfekt, utan för att någon vägrade låta den vara vad som helst.

Femtio år senare bär vi samma princip vidare: det som är omisskännligt eget behöver inte vara det mest väntade valet. Det behöver bara vara sant.