Racing

SM- titeln bärgades 1974 med Comfort Racing hundkojan

Comfort Racing var ett begrepp bland alla vedbodtrimmare på 70- talet. Vem minns inte HN-1, instrumentpanelen i vacuumformad plast som gjorde att en Amazon kunde förses med varväknare och tre extrainstrument. Bara att kränga på över den ordinarie panelen. Eller 100+ rattar och HN-2, den tillbakaflyttade växelspaken till Amazon. Those were the days.

Bakom framgången låg huvudsakligen de omfattande kataloger som Comfort Racing gav ut varje år, det mesta såldes nämligen på postorder på den tiden. Internet och kreditkort var totalt okända begrepp vid denna tid. Nej, man ringde in sin order och gick sedan till posten och löste ut försändelsen kontant en vecka senare. Hade man tur var inget restnoterat och den lycklige kunde öppna paketet och frossa i flufftärningar, HN-1 paneler och 100+ rattar.

1971

Ägaren, Hasse Nyström alias HN, insåg tidigt vikten av att synas i racingsammanhang och redan 1971 satsade han så smått på ett team i SM för standardbilar. Det bestod av två Hundkojor körda av Bosse Fernström och Sebastian Wrethagen. Dessa herrar var inga större stjärnor utan höll till i nedre delen av fältet. Det bör nämnas att konkurrensen i 1300-klassen vid denna tid var mördande. HN hade kommit över ett restlager maskinfärg i en giftgrön kulör som han omedelbart utnämnde till Comfortgrön. Bilarna målades således i denna något udda färg. Säsongen 1971 innebar inga nämnvärda sportsliga framgångar för teamet men man fick en hel del uppmärksamhet så HN beslöt att satsa lite hårdare inför 1972.

1972

Inför 1972 års säsong utökades teamet med ytterligare en Hundkoja, rattad av Eric Tillqvist, en redan etablerad förare. Dessutom ingick två stycken Formel Fordbilar som kördes av Bengt Blom och Slim Borgudd. HN hade lyckats övertala importören av Wynns att gå in som delsponsor vilket innebar att Kojorna försågs med enorma Wynnsdekaler både på taken och motorhuvarna.

Detta år lyckades teamet betydligt bättre. Fernström och Wrethagen höll till i den övre halvan av fältet och Slim lyckades bra i Formel Ford. Tyvärr totalhavererade både Tillqvist och Blom sina respektive bilar och avslutade sina karriärer med dessa krascher.

Uppmärksamheten runt teamet var dock tillfredställande och HN beslöt att satsa ännu hårdare inför säsongen 1973.

1973

Importören av BMC- bilar hade nu fått upp ögonen för Comfort- teamet och erbjöd stöd. Comfort kunde således kvittera ut två stycken sprillans nya BMC- Clubman karosser direkt från fabriken i Abingdon. Dessutom fick man hämta så mycket delar som behövdes för att bygga två nya bilar hos Scanauto, som var importör av BMC vid denna tid.

Förutom Fernström och Wrethagen rekryterades ytterligare en Kojaförare vid namn Greger Pettersson från Halmstad. Denne rattade sin egen Koja av kortnosmodell. Formel Fordbilarna utgick.

Comfort hade fått kontakt med världens mest etablerade Kojatrimmare, Richard Longman. Från denne köpte man topplock, förgasaranläggningar, avgasgrenrör och andra bitar som gjorde bilarna snabbare. Longman hade dessutom en hel del tips att komma med då det gällde chassi och andra modifieringar.

Teamet var således väl rustat inför säsongen 1973. Visserligen kunde man inte riktigt matcha de Escort BDA- er och Alfa GTA- er som dominerade 1300 klassen, men man gav dem en oväntat hård match och etablerade sig som det definitivt ledande Koja- teamet.

Då krutröken lagt sig stod Wrethagen som totalfyra och Pettersson som totalfemma i 1300-klassen. Inte så pjåkigt med tanke på att det var minst 50 deltagare och att samtliga förare körde Escort eller Alfa.

Fernström hade tyvärr råkat ut för två ordenliga krascher under säsongen och fann för gott att avsluta karriären och ägna sig åt fastighetsaffärer i stället.

1974

Comforts affärer blomstrade och HN beslöt att satsa ännu hårdare på teamet inför 1974. En nyhet var att man inrättat en klass upp till 1150 cc vilket innebar att Alforna och Escorterna var ute ur leken och Kojan åter var en vinnare i sin 1071cc version.

Comfort satsade på att ta hem SM och därför rekryterades Sveriges absolut snabbaste Kojapilot, Lennart "Svart Ola" Persson. Visserligen hade Persson fått stryk sammanlagt av både Wrethagen och Pettersson året innan, men man bedömde att han med de rätta grejorna skulle bli farligt snabb.

Ny bil byggdes från grunden åt Svart Ola och denna gång köpte man fyra kompletta motorer från Longman. Snacka om satsning. Longman levererade personligen motorerna till Comforts verkstad i Gislaved och han stannade dessutom nästan en månad för att hjälpa till med att sortera ut bilarna.

Övriga förare i teamet var Greger Pettersson och en ny förmåga från Växjö, Christer Johansson. Sebastian Wrethagen skulle arbeta som teamchef och hoppa in vid vissa tillfällen i en reservbil om det behövdes.

Comfortkojorna visade sig var mycket snabba men man fick oväntat hårt motstånd från den gamle Comfortföraren, Slim Borgudd, som tagit hem en vass Hillman Imp från England. Svart Ola lyckades dock bärga SM- titeln efter en rafflande final på Mantorp där han åkte av inte mindre än tre gånger.

Därmed skingrades Comfort Racing Team. Wrethagen slutade med motorsport, Greger Pettersson och Christer Johansson övergick till egna satsningar. Lennart Persson fortsatte ytterligare ett år med varierande framgång. Han slutade 1975.

Comfort satsade senare på diverse andra förare inom olika bilsportgrenar. Bl.a byggde man en ganska häftig Volvo Amazon som kördes i SSK av Slim Borgudd. Dessutom var Comfort inblandade i en del rallybilar och en dragster.

1995

Sebastian Wrethagen lade hjälmen på hyllan 1974 och ägnade sig åt helt andra saker än motorsport under de kommande tjugo åren. Så en dag 1994 sprang han på Picko Troberg på gatan och herrarna beslöt sig för att ta en öl tillsammans. Picko talade sig varm om Historisk Racing och därmed var racingbegäret väckt igen hos Wrethagen. Snabbt införskaffades ett Koja- projekt. Hela vintern lös flitens lampa i garaget och nästkommande år gjorde Wrethagen comeback på EM- tävlingen på Anderstorp i par med Niclas Johansson. Dessutom upptäckte Sebastian att det fanns en långloppsserie för Kojor som hette DFDS–Seaways cup. Detta är 4-timmarstävlingar som körs med Kojor enligt BMC Motorsports reglemente. Han lyckades nästla sig in i ett team även där och så var karusellen igång. Race nästan varje helg. Till hustruns oerhörda glädje, nåja.

Rejsandet blev intensivt under de närmaste åren och tankarna på en egen 4- timmarskoja föddes.

2001

Vid en av 4- timmarstävlingarna dök plötslig Lennart Persson upp som åskådare. Det visade sig snart att han ville mer än bara titta och kommande vinter smidde han ihop en Koja för 4- timmarsracing. Den debuterade året efter med Lennart, Lennart Jansson och Johnny Lundberger som förare. Bilen var behäftad med en hel del barnsjukdomar och Svart Ola drog sig tillbaka till verkstaden för att rätta till dessa.

2003

Bilen hade försetts med ny motor och en del andra finesser och nu var det annat ljud i skällan. Förare detta år var förutom Lennart Persson, hans son Johan och Sebastian. Ekipaget var mycket snabbt men en del tekniska problem uppstod och dessutom lyckades teamet köra av ett par gånger och dra på sig en del onödiga stop&go- straff vilket gjorde att segrarna uteblev.

Till finaltävlingen på Karlskoga hade man rekryterat den erkänt snabbe Kojaföraren Lasse Fritz och laddat ordentligt. Nu lirade allt och teamet vann både klassen och totalt i en regnvåt tävling.

2004

Detta år skulle man vinna serien totalt. Eftersom Lennart Persson råkat ut för en muskelskada och inte kunde köra rekryterades en rookie som ersättare. Det var Adrian Wrethagen, Sebastians förhoppningsfulle son. Denne visade redan från början friska takter och var faktiskt snabbast i teamet vid ett par tillfällen.

Under säsongen kontaktades den gamle Comfortbasen, Hasse Nyström, alias HN, som omedelbart tillverkade klassiska Comfortdekaler som klistrades på bilen.

Nu gick det bättre och inför den femte och sista tävlingen på Karlskoga hade man två totalsegrar och två andraplatser och låg i klar ledning. I princip behövde teamet bara ta sig i mål för att vinna totalt.

Nu hände det som inte får hända. Då Sebastian körde träningen rasade slutväxeln!!!

Det var bara att ställa in och se konkurrenterna defilera i mål. Gissa om stämningen var på botten i Comfort Racing Team.

Detta tog man igen på kvällen under prisfesten då det dracks drinkar och sjöngs rock för full hals.

2005

Skam den som ger sig. Under vintern har bilen fått sig en rejäl genomgång och ny växellåda med en riktig slutväxel är på gång.

Vi vet att då det lirar är vi oslagbara och nu kommer vi att ta hem det hela. Fan trot.

Skrivet av: Sebastian Wrethagen 2005